Jag fick uppleva min (än så länge) allra bästa resa när jag var 15 år. Sommaren efter åttan. Jag och min kompis Johanna hade efter att ha tjatat lite, fått våre föräldrar att gå med på att låta oss åka på språkresa. Usch vad nervös jag var när jag stod där på flygplatsen. Omgiven av massa andra förväntansfulla och nervösa tonåringar. Jag är trotts allt glad att jag hade Johanna med mig. Annars vet jag inte vad jag gjort de där första timmarna. 

 

Men hur bra ficka jag det inte? Jag och Johanna bodde världens allra sötaste familj. Det var deras allra första gång som värdfamilj och de var nog lika nervösa som vi var. Jackie och Richard tog oss på en rundtur i stan vår allra första kväll och bjöd på glass. Ännu en gång, de var så söta! Jag är så glad att jag och Johanna verkligen kom nära vår värdfamilj och håller kontakten fortfarande (två och ett halvt år senare). Det är inte så många språkreseelever som har sån tur... Jag saknar verkligen våra tekvällar och mysiga middagar. Jag saknar hur omtänksamma Jackie, Richard och dessutom deras dotter Clare var mot oss hela tiden! 

 

Men jag saknar inte bara familjen. Alla vänner också. Jag hade mycket massor med gärna åkt på språkresa igen men då vill jag ju bo med samma familj och åka med samma grupp. Jag har verkligen sakffat vänner för livet. Fina Anna och Ebba som jag och Johanna försöker träffa så mycket som möjligt. Ni gjorde verkligen resan oförglömlig, bara så ni vet! Våra myckvällar på stranden när vi skolkade från de obligatoriska discon som hölls. Våra picknickar med Kit-Kat och Cola när vi egentligen borde ha pluggat. 

 

Det är först nu i efterhand jag har insett hur extret bra jag hade det. Jag verkligen njöt av livet och hade det så underbart, men som sagt, först nu fattar jag EXAKT HUR BRA JAG HEDE DET! Åh vad gärna jag hade velat spola tillbaka tiden och få uppleva allt en gång till.