Jag känner mig ibland som en ganska så känslolös människa då jag nästan ALDRIG gråter till film. Grät jag till Titanic? Nej. Grät jag till Mulin Rouge? Nej. Listan är lång då det gäller filmer som borde få en att fälla tårar, men jag kan bara inte gråta. Jag kan må psykiskt dåligt av en film och en film kan få mig att VILJA gråta så mycket att magen gör ont. Men inte fäller jag någon tår för det. 

 

Men det finns två filmer som brutit mönstret och i dessa två fall grät jag inte heller lite. Varje gång jag ser dessa filmer, lägg märke till varje gång, gråter jag utan stopp. Helt utan stopp. Efter jag  hade sett Bron till Terabitia grät jag i minst en timme efteråt och första gången jag och min familj var och såg Marley & Me på bio storbölade vi allihopa. De ända två andra gästerna, två tonårstjejer, gav oss en del konstiga blickar.