Kändes nästan lit busigt att gå på bio klockan 11.45 en tisdag, men det är på grund av sånna saker som man älskar höstlovet. Bara en vecka avslappning (och massa plugg) då man kan göra lite vad man vill (och plugga...) och träffa massa vänner. Idag var jag som sagt på bio, men inte ensam, nej nej. Jag hade med mig fina Lovisa och vi såg Håkan Hellströms Känn ingen sorg såhär tusen månader efter alla andra. Blev lite förvånad över att den fortfarande gick på bio. Men varken jag eller Lovisa hade sett den, och ville gärna göra det, så vi slog till! 

 

Jag tyckte att filmen var helt underbar. Jag som är en väldigt känslokall människa, eller jag har svårt att gråta till film (även om jag helst skulle vilja slita av mitt hår och skrika av sorg, så faller inga tårar) till och med jag grät. Det var som ett slag i magen vissa delar. Hemsk, underbar, varm, härlig, sorglig och väldigt väldigt bra var filmen. Masso av tummar upp. Jag kan även meddela att många Hellströmlåtar nu har tagit plats i min Spotifylista.