Nu är det verkligen ingenting kvar av mina tre år på Rudbeck. Jag har extrem separationsångest. Jag vill inte sluta, samtidigt som jag vet att studenten i slutänden kommer kännas ganska skönt. Främst tror jag att det är människorna jag kommer sakna, och bekvämligheten med att varje dag veta vad jag ska göra. Detta inlägg är i alla fall för att minnas allt det roliga som jag hunnit med, för åren på Rudbeck har verkligen varit en fest. 

 

På Rudbeck har jag; 

 

 - haft ångest över skolarbeten, prov och redovisningar

 

 - lärt känna människor som förändrat mitt liv till det bästa

 

 - ambågat mig fram i matkön

 

 - suttit i solklädda korridorer med fint sällskap

 

 - vandrat över norrlands vackra fjäll

 

 - suttit i världens bästa NT-styrelse och gjort en tidning med bästa tidningsgruppen

 

 - poppat popcorn i kafeterian

 

 - dekorerat skolan med färgglad tejp, ballonger och lakan i taket

 

 - cyklat i racerfart genom korridorerna på en nästintill tom skola

 

 - dansat i matsalen och i en fullsatt aula

 

 - överlevt NT-veckan

 

 - gråtit på julavslutningar

 

 - dansat kroppen trött på de bästa skivorna

 

 - gått hem tidigt från de mer misslyckade skivorna

 

Jag kan fortsätta i all evighet, men det viktigaste är det faktum att jag har skaffat vänner för livet och vuxit enormt som människa. Jag är verkligen inte den samma nu som när jag för tre år sedan lämnade högstadiet. Idag är jag mig själv, och det är väl alltid något.